Det mest intelligenta man kunnat göra just nu hade nog varit att bara lägga sig ner och bevittna all rörelse. Försöka lära sig hur allt går till och försöka minnas hur det är att andas in, och andas ut, och andas in. 

Somliga dagar kan man gå igenom utan någon form av mental eller fysisk närhet. Idag är inte en sådan dag som man kommer igenom enkelt, vilket gör mig mest förbannad.

Som man kanske tror nu så har jag suttit inomhus och tänkt bort tiden, men jag har umgåtts med massvis av människor, gjort vitlöksbröd och verkligen fått rätsida på en komponent av mitt liv. Det är så skönt att en annan person faktiskt kan få mig att må bra ännu, och att allt illa jag känner ibland och all glädje som väller över mig stundtals inte bara ligger hos mig, i mina känslor och i mina initiativtaganden.

Jag älskar att komma människor nära, huvudsakligen när jag får sätta gränserna och när jag får ställa kraven, och när jag kan välja att dra mig undan men veta att jag ändå återkommer till samma punkt när jag väljer att göra det. Jag vill föra. Styra och bestämma.

Om vi säger John. John får mig att lämna över kontrollen i våra händer, han låter mig deltaga och visar mig protokollen och propositionerna som är aktuella. Han låter mig vara en del av hans liv, och jag utelämnar honom helt ur en enorm del av mitt liv. Det är mitt sätt att ha kontrollen, att få styra och ställa.

Fruktansvärt löjligt. Men han har inte med det här att göra. Han har med mig att göra, och jag låter honom ha en konstant inblick i mina aktioner och jag accepterar hans reaktioner.

Den egentligen enda man på två år som ger mig genuint dåligt samvete. Det finns ingen utväg eller lösning på det här.

Det känns som att jag svalt för mycket toxiner, känner mig sinnesmässigt tillbakahållen och moralisk känner jag mig självmordsbenägen. Alla små saker som spelar in känns så stora och världen känns minimal, Obama tar över en del av den och det gör att jag känner att jag har växt. Jag är en god person, men med lite sämre avsikter.

Fått brev ifrån Umeå, som egentligen inte skapat någon märkbar förändring i hur jag ser tillbaka på saker och ting, även om jag förvarar brevet bredvid min säng och detta i sig känns väldigt odefinierbart. Ändå väldigt enkelt. Väldigt svårt att svara på om inte annat, plus att jag nästan glömt bort hur man köper ett frimärke. Brev alltså.

Mormor begravs imorgon tydligen, och min mor ringde inatt med påståenden om att jag hörde av mig först. Hon storgrät och lät allmänt förtvivlad. Patetiskt, det är inte så att världen slutar snurra. Jag berättade för henne att hennes problem, depressioner och samvetskval inte intresserar mig. Att jag innehar egna känslor, som upptar en såpass stor del av mitt liv och som involverar så många andra personer som betyder mer för mig än vad hon betyder. Jag förstår inte att sådana ord aldrig når henne.

Jag kallade John för Rickard igår. Som om jag inte ställt till det nog eller satt fler hinder redan, så ska jag naturligtvis kalla honom Rickard. Har inte en aning om vad det kom ifrån ens. Inte känt en Rickard sedan 2006, han tog en överdos i mars någon gång samma år.

Det var i ett biljardspelsammanhang och hann inte bli speciellt dramatiskt som tur är, både Katta och Jonas hörde självklart mitt snubbel och nu har jag fallit ner ett statussteg i förhållandeumgängets värld. Oooh I'm so sad.

Nästan så att man inte känner igen sig själv. Allt bara rör sig, och man kan inte stå still. Det hade varit så himla skönt att få stå still en stund, och bara se på andra som rör sig, skapar sina egna vägar och bränner sina broar.

Deprimerande egentligen.